Barnet:
Fostrets kroppsdelar är nu så tydliga att man till och med kan se vilket kön det har.
Fostret rör på sig i fostervattnet.

 

Mamma:

Den trötthet du känt i början av graviditeten kan börja avta och du börjar känna dig piggare igen. Huden på magen tänjs ut. Hos många gravida kan en mörk strimma, kallad Linea nigra, synas mitt på magen. Den beror antagligen på hormonella förändringar och brukar oftast blekna bort när barnet är fött för att försvinna helt efter något år. Undvik att sola under graviditeten eftersom det är lätt att få pigmentfläckar.

Bröstvårtorna och området runtomkring bröstvårtorna kan bli mörkare. Din livmoder är nu ungefär lika stor som en grapefrukt. Är det andra eller tredje graviditeten kan du uppleva att magen är större än första gången. Uppdatera din familj hela tiden om hur du känner dig så de kan stötta och hjälpa dig.

Hur känner jag?
Trött hela tiden, kan sova massor men är trött ändå.
Tar Lergigan varannan dag ungefär för att boosta mig själv och ta bort bakiskänslan som inte riktigt vill försvinna.. Annars tror jag att jag har känt små, små buffar, är inte säker, men tycker mig känna igen känslan, speciellt när blåsan är full och det känns som om någon sätter in en rak höger rakt mot urinblåsan.
Huvudvärk näst intill varje dag också...men börjar kunna fungera normalt trots denna..
Jag har fortfarande ingen mage att prata om, men jag känner hur livmodern växer och har stundtals rätt mycket "mensvärk", vilket är obehagligt.

Imorgon är tanken att svärmor ska få reda på att barnbarn nummer två är på g....ska bli intressant hur hon ska kunna "smälta" det och inte sonen ska märka något. Det är nämligen så att svärmor har tjatat om syskon rätt länge. fruktansvärt jobbigt, och nu har det ju äntligen blivit ett litet pyre...jaja vi får se!!

Jag tycker det är så himla läskigt nu när mina symtom verkar ha gått upp i rök. Det känns så. Det kan strama i livmodern, ibland. Det kan ömma i brösten, ibland. Jag mår illa av vissa saker, ibland.

Jag vet att man med dopplern ev inte hittar hjärtljuden varje gång, speciellt inte i v11+2 som jag är i nu, det gör mig ännu mer nojig, nu när jag inte hittat dom på två dagar, men det är bara att leva på, för DET ÄR ÄNDÅ NÅGOT DÄR INNE!!! symtom eller inte!!!! På söndag har vi äntligen passerat den magiska gränsen, 12+0, hoppas verkligen jag kan andas ut lite mer.

Har intalat mig själv att bara försöka lyssna på hjärtljuden varje söndag då jag byter vecka. Detta för att INTE stressa upp mig själv något mer..
Kanon!

Verkar ha tappat aptiten också...tar hundra svåra år att äta upp en måltid =(

   

Barnet:

Nu finns det mesta på plats och fostret koncentrerar sig på att växa. Det börjar växa hår på kroppen som ska skydda huden. Naglar har vuxit ut på tår och fingrar.
All näring går via moderkakan till fostret så glöm inte att tänka på vad du äter och dricker. Det kan både öppna och stänga munnen och producerar flera egna hormoner.
Längd huvud till stjärt 60 mm.

  

Mamma:
Forskning visar att det är mindre vanligt med missfall efter vecka tolv. Illamåendet upphör för många. De flesta har ökat ungefär ett till fyra kilo. Har du kräkts mycket kanske du till och med har minskat i vikt. Det är helt normalt. Ni har kanske redan berättat för era föräldrar och/eller nära vänner att ni väntar barn. Men många väntar med att berätta till vecka tolv. Andra berättar från dag ett och tänker kanske att om det sker ett missfall så vill vi kunna prata med våra nära om det. Det kan vara skönt att få berätta, att inte hålla på hemligheten längre. Äntligen får ni glädjas öppet tillsammans med era vänner och familj.

 

Hur känner jag?
Illamående stundtals, men jag behöver inte ta Lergigan Comp nu även om jag kräks vissa mornar. Härom dagen var det väldigt jobbigt att ta sig till jobbet just för att jag mådde så jäkla kasst på morgonen. Huvudvärken också!!

Vi har inte berättat för några än, eller jag har berättat för två kollegor, för dom har varit insatta i mitt hormonätande hela tiden och jag kunde inte bara hålla tyst längre.
Vi har inte berättat för någon av våra föräldrar än...vet inte varför, det har inte bara funnits tillfälle känns det som. Mina föräldrar bor i alla fall i samma stad, men vi träffas inte så ofta och jag vill gärna säga det öga mot öga och inte via telefon eller liknande.
Svärföräldrarna bor i annan stad, så där får det blir när det blir...svärmor tjatar ju hela tiden om att skaffa syskon osv...orkar inte med henne känner jag.

Sen, humöret!!!! Jag är så jäkla bitsk och kommer på mig själv med att skälla, gnälla och vara allmänt otrevlig. Det är inte mig alls, och även om jag tänker på det, så verkar det inte gå att ändra alls...det bara blir =( Alla runt mig, speciellt på jobbet, måste ju tro att jag fått en flipp eller något...suck!!! 

Har hört hjärtljud med dopplern också!! så nu vill jag börja berätta lite smått känner jag....först min familj...svärföräldrarna tar vi typ...sen..men också min chef står högt upp på listan...